Klubbens historia

En mark och historien bakom

Vallentuna Golfklubb hade sitt första styrelsemöte i kaféet på ridhuset 1989. Veda Gård hade den gamle ägaren Kurt Mattsson sålt till kommunen och Vallentuna Ridklubb hade tagit över och byggt ett nytt ridhus. Hårdjorden brukades medan lösjorden på somrarna var betesmark för hästarna.

Förvandlingen av denna bit Roslagsnatur till en golfbana är en spännande process. Här finns några korta berättelser om marken till golfbanan och historien bakom. De har nedtecknats av Tore Hansson som var med från början och var ordförande i bankommittén de första fyra åren.

Vägen genom klubbhuskullen

Vårt klubbhus står naturligt inpassat på höjdryggen mellan parkeringen och banan, som en länk mellan bilen - vardagen och banan – fritiden. Men dess placering är egentligen ganska unik i det att det står mitt över den gamla vägen, en väg som i sig är ganska unik.

När golfklubbens område planerades så var det naturligt att kullen norr om banan skulle bli utmärkt för ett klubbhus, puttinggreener osv. Problemet var att vägen till Veda Ridcenter gick genom kullen. Den sträckningen var ridfolket intresserade av att ändra. Det hände att hästsläpen inte klarade den tvära kurvan vid huset på 17:e hålet och att de fastnade i motbacken och att de till och med körde i diket på banken mellan 18:e och rangen.

En ny sträckning för tillfarten till ridhuset projekterades i en vid båge norr om rangen. Den blev ifrågasatt av kulturfolket i det att den kom att korsa den gamla vägen-ridvägen och öka körningen på den del av vägen som går längs änden på rangen. Den gamla vägen som inte använts särskilt mycket sedan den blev överflödig på 30-talet är tämligen unik. Den har genom åren skapats av alla hästskjutsar så att den fått tre tydliga spårrännor, två hjulrännor och däremellan en upptrampad hästränna. På delen vid rangen är rännorna inte så tydliga som på delen förbi Kurre Mattssons undantag, Vedalund, och norrut.

Där vägen genom klubbhusområdet mynnade på Lindholmsvägen låg ett torp, Molnbylund. Det var ett och ett halv plan med tre rum och kök och bebott. Det låg rakt under nuvarande chippinggreen och var i ganska dåligt skick. En första tanke var, att det skulle ingå som en del i klubbhuskomplexet, förkastades. Huset revs och resterna ligger i en kulle till höger om 16:e green. Kvar finns naturligtvis jordkällaren som man ser när man går till 1:ans tee och någon prydnadsbuske. Någonstans under greenen finns också en 40 m djup borrad brunn.

Genom att marken i klubbhuskullen frigjordes från vägen skapades möjligheter för den användning av kullen som vi ser idag. Klubbhuset står alltså på den väg som troligen använts i ett par tusen år för de rospiggar som skulle ta sig in till Stockholm sommartid.

Före detta skärgård

Går man tillbaka i tiden , ca 6.000 år f Kr, så var hela Uppland täckt av vatten. Dåvarande Östersjön var ett stort innanhav-insjö som saknade utlopp. På den tiden hade hela Sverige fast landförbindelse med Kontinenten. Landet har allt sedan inlandsisen för 10.000 år sedan sakta höjts sig och fortsätter att göra så. I början gick det ganska snabbt, drygt 3 m per 100 år och numera är det bara 0,5 m per 100 år.
Står man på 12:ans tee så är man ca 35 meter över nuvarande havsnivån och det kan man översätta till att dessa berghällar var strandkant till en ö i en skärgård någon gång på stenåldern för kanske 4.000 år sedan.

Gränsen mellan åkermark och skogsmark ligger inom banan ca 20 meter över havsnivån och kan sägas vara strandkant någon gång under bronsåldern, ca 1.000 f Kr. Vi kan se av gravarna från den tiden vilka delar av banan som då var torrt land. Se ”Fornfynd”.

På bronsåldern var alltså de flesta av våra golfhål en fjärd i en innerskärgård. Fjärden snöptes av och bildade snart en liten insjö. Resterna av den insjön är idag Ubbysjön söder om 4:e hålet.

Vallentunatrakten var en skärgård med öar, holmar, fjärdar och sjöar. Det bodde folk på Veda redan på bronsåldern, ca 1000 f Kr. Av namnet Veda kan man också härleda att detta var en gammal boplats. I tidig befolkningstid kallades platser efter vad som fanns på platsen, i detta fall fanns det alltså ved att hämta. När landet höjer sig ur havet grundas sjöar ut, sund bildar landbryggor och flera mindre öar smälter samman till större.

Skärgårdslandskapet kring Veda blir i denna process unikt. Vattnet börjar rinna åt olika håll. Golfbanan kommer att hamna i närheten av vattendelaren. Vattnet från Gäddarö och större delen av banan rinner söderut till Ubbysjön och vidare via bäckar, sjöar och åar till Mälaren. Vattnet på rangen rinner norr ut mot Lindholmen och senare ut till Östersjön. Denna vattendelare har säkert varit orsak till de sträckningar som vägarna kring banan har än idag. Mera därom se "Vägar".

Sjöpottan på Gäddarö, hål 13 och 14, växte snart igen till en mosse som i syfte att skaffa åkermark dikades ut via en rörledning som än idag kan ses i gattet vid 12:an. Gäddarö blev i huvudsak betesmark.

På samma sätt dikades hela lågmarken runt 5 -7:e ut för cirka 100 år sedan. Det var rätt svårt att bli av med vattnet eftersom fallet var ganska litet från Ubbysjön och ner mot Ormsta. Man förnyade utdikningen på 30-talet. Merparten av den torrlagda marken blev betesmark. Den siste arrendatorn Rune Mattson brukade hårdjorden, t ex 17:e, 18:e, 1-9:an, 16:e och 14:e. Övriga öppna ytor var sommartid betesmark för hästar.

Kurre Mattsson

Den siste private ägaren till Veda hette Kurt Mattsson. Vid tee på 17:e står en tavla som minner om de insatser som Kurre Mattsson gjort för svensk travsport.
På 50- och 60-talet dominerades travsporten på Solvalla av bröderna Nordin. De hade sina hästar stallade på Solvalla och där ägde all träning rum. Kurre Mattsson hittade ett eget nytt sätt att träna och tävla.

Han stallade upp hästarna på Veda och anlade en egen travvolt på åkrarna nedanför stallet. Man kan på flygbilder från den tiden se volten. Den gick längs högerkanten på 17:e, rundade 17:e green och 18:e tee, smög upp mot klubbhuskullen, gick genom bunkern och till vänster om talldungen och längs södra kanten på bevattningsdammen tillbaka mot högerkanten på 17:e.

Runt den volten sägs många av dagens stjärnkuskar, Olle Goop och andra, ha träningskört som stallpojkar under Kurres ledning.  Han åkte till Solvalla med sina hästar endast tävlingsdagarna.

Kurres bästa häst genom tiderna var Adept med vilken han vann många segrar. Han var så framgångsrik att han i början av 60-talet bjöds in till att ställa upp i Hambeltonian i New York. Han vann inte men det sägs att han vid den efterföljande balen fick dansa med Jacqueline Kennedy.

När Kurre sålde Veda till kommunen flyttade han till torpet norr om rangen, Vedalund. Han flyttade därifrån till hemmet för några år sedan och nu är han borta.

Vägen på vattendelaren

Om folk från inre Roslagen, från Markim, Orkesta, Lindholmen, i äldre tider ville ta sig till Stockholm så var det enklast att göra resan vintertid med släde. Man åkte över tillfrusna sjöar och vattendrag. En sådan vinterväg gick från Markim ner mot lågmarken på Lindö, längs bäcken vid Gullbron och ut på Vallentunasjön.

Att göra resan på sommaren var svårare. Man kan föreställa sig hur Gustav Wasa sommartid skulle ha kunnat ta sig från Lindholmens gård och in till stan. Han skulle nog ha ridit hellre än åkt vagn. Hästen tar sig alltid fram medan vagnen behöver någorlunda väg för att resan skall bli uthärdlig. I vilket fall så behöver vägen-ridtsigen vara torr och ha tillräcklig bärförmåga. Den behöver däremot inte vara rak, även tvära kurvor går an.

På en gammal karta över trakten, min är från 1902, så kan man se hur en väg slingrar sig genom landskapet från inre Roslagen genom Vallentuna och Täby in mot Stockholm. Jämför man sedan vägens sträckning med höjdkurvorna på jordbrukskartan så börjar historien bakom den gamla vägen träda fram.
Frågan om en lämplig resväg var densamma långt före Gustav Wasa, den gång då Vallentunatrakten var en skärgård med öar, holmar, fjärdar och sjöar. Det bodde folk på Veda redan på bronsåldern, ca 1000 fKr, men då var Stockholm ett stort sund, möjligen stack Söder upp ur vattnet.

Våra första ryttare sökte den torra ridvägen som gärna gick på en ås eller bergrygg. Låt oss följa den gamla ridvägen från höjdsträckningen norr om järnvägsviadukten och in mot Vallentuna.

Första lågmarken som man måste över ligger mellan Molnby träsk och Storsjön strax öster om viadukten. Där finns en bank tvärs över lågmarken, inte naturlig utan uppfylld. Vägen följde sedan åkerkanten fram mot vägkorset vid torpet bakom 17:e green. Man kan se den gamla vägbanken som änden på rangen.

Från torpet går vägen på en bank mot kullen där klubbhuset ligger. Det är den vägen och banken som skiljer banan från rangen. Vägen går på kala berget första metrarna på kullen. Vidare slingrade sig vägen kring en bergklack vid startkuren och fortsätter under nya puttinggreen och rätt upp i skogen på västra sidan av infarten från stora vägen.

Vägen slingrar sig vidare bland sommarstugorna i Stenhagen och kommer sedan fram i kurvan norr om transformatorstationen vid 2:ans green. Därefter följer den gamla vägen den nuvarande sträckningen, men i svackan vid röda huset 100 meter norr om 50-skylten i Ormsta finns på västra sidan bland buskarna en gammal stenbro som man byggt för att ta sig över utloppet från Ubbysjön.

Man kunde inte fara längs de gamla vägarna utan att stanna, vila och äta, ev övernatta på krogar. En sådan krog, Skopan, låg strax norr om nuvarande skorstensmakeriet, tidigare Kurre Mattsons undantag, norr om rangen. Namnet Skopan tog Krögar-Åke upp på sin tid i klubben.

Den nuvarande ”stora” vägen förbi golfbanan är ett verk från AK-tiden på 30-talet, liksom viadukten norr om rangen. Järnvägen byggdes på 1880-talet och har en helt annan sträckning än den gamla vägen. Järnvägen, inte ens den smalspåriga Roslagsbanan, skulle aldrig ha klarat de svängar och backar som Gustav Wasa en gång red.

Fornfynd

Det finns ett gravområde uppe i skogen till höger på 14:e, en grav till höger om 16:e, ett stort gravområde kring hästbeteshagarna, ladugården och boningshusen på Veda gård samt ett par gravar i skogen mellan 1:an och 2:an fram mot landsvägen.
Att bygga en golfbana i ett område med så många fornfynd kan vara problematiskt. Det kan vid grävningar blottas nya fynd som inte tidigare varit kända. Tidigt i projekteringen gjordes därför en arkeologisk undersökning av det blivande banområdet.

Man gjorde långa ytliga rännor i misstänkta områden, bland annat bakom 15:e green, i sluttningen från backkrönet på 16:e ner mot 11:ans röda tee och under kraftledningen längs 2:an. I dessa  rännor sökte man spår av tidigare bosättningar eller forntida verksamhet. Arkeologerna fann ingenting, troligen därför att bosättningarna på Veda och senare Gäddarö har varit så stationära.

Man kan notera att området söder om hål 13, 12 och 5 inte var av intresse överhuvudtaget. Den skogsmarken måste ha varit oanvänd.
Om man i framtid utvidgar banan österut från Gäddarö så finns där kända fornfynd så att nya arkeologiska undersökningar då blir nödvändiga.

De fornfynd som finns inom banan har hittills inte getts särskild vård. I en framtid skulle det vara trevligt om gravarna skyltades upp så att känslan av historisk mark förstärktes.